Fyll julklapparna med omtanke i år

Så var det dags för julklapps tips. Tips över huvudtaget är faktiskt min grej, jag gillar både att ge och få tips. Som russinen i livets kaka…ja om man nu gillar russin….

Här några spontana förslag:
• Till de gamla släktingarna som har allt tycker jag att hemlagat passar bra. Många av våra äldre sitter själva på julen, kanske är de för gamla för att orka hälsa på. Så istället för en Aladdin chokladkartonger, så gör eget godis, en mjukpepparkaka, en Jansonsfrestelse, julköttbullar ett mustigt julbröd, pepparkakor, en hemmakryddad snaps, ja listan kan bli lång. Använd dina smaklökar och din fantasi och gör vackra paket med mycket kärlek, det smakar gott både i kropp och själ.

• Martyren, en bok av Anna Cederberg Gerdrup. Det är inte ofta man har möjlighet att få rekommendera en bok som en vän har skrivit, men nu har jag det. Martyren är en intrikat dekare, ”(..)  en berättelse om människors hemligheter. Om maktstrider och girighet i finanskrisens tider. Och vem är egentligen fri, den som har anseende och tillhör etablissemanget eller den som står utanför?”  Och den utspelar sig i Göteborg.

• Vinprovning i Trekronors regi. En trevlig smakupplevelse i en väldigt personlig tappning.  Jag uppskattade verkligen den vinprovning jag var på förra året och kan varmt rekommendera detta samt att gå med i deras klubb och få deras mysiga nyhetsbrev om vin och mattips

• Spelet Retro från familjespelet från Kärnan. ”Följ med på en rolig resa från 1950-talet till 1990-talet. Svara på frågor och gör listor om allt från James Dean, Tupperwarepartyn, V-jeans och Stenmarks toppluva till videons genombrott. Spelet kommer garanterat att framkalla många skratt, roliga minnen och diskussioner.”

• En digital fotoram, också till släkt och nära vänner. Speciellt de som inte lever ett andra liv bland sociala medier. Den digitala fotoramen kan du ladda med din familjs händelser stora som små under året som gått. Kanske författa ett litet häfte med berättelser från de olika händelserna.

• Välgörande, rättvisa och ekologiska julklappar är också ett välkommet inslag. Här tror jag var och en har något man kommit i kontakt med under året, SOS-barnbyar, Operation Smile,  mfl.

För mer förslag verkar det finnas en uppsjö av webbsajter: 
• Mina Julklappstips:
• Hitta julklappar 
• Julklappstips 2012  

För er som undrar om inte ett presentkort på en månads träning på ett gym vore något, så kan jag bara varmt rekommendera detta. Jag är överlycklig över min första månad på Topfitnesscenter och ser fram emot ett pärlband av goa träningsstunder året ut och nästa år också. Så en första knuff i rätt riktning kan ju vara just ett presentkort…

Och minns....snart är det sommar igen....Men tills dess God Jul och Gott Nytt År!!!!

Ett krafttag om vinvolagen

Så var det bestämt, jag skall ta ett krattag om hälsan och vinvolangen. Har bokat min första tid på ett gym hos en personliga tränare, han heter Jonny. I morgon är det dags och jag kommer få ett anpassat program att träna upp min åldrande kropp med. Idag gick vi igenom var svagheterna sitter och vad jag egentligen vill med att börja träna.
Ja vad vill jag????

Jag har aldrig tidigare satt min fot på ett gym, låter kanske underligt men så är det. Jovisst jag har tränat på en krosscykel och rullat på Casallbollar hos min sjukgymnast, men inte lyft skrot, legat i bänkpress, steppat på stepupbrädan, gjort yoga,…you name it, jag har gjort…. just nada.

Men det är ett faktum nu att ingenting håller sig så dåligt som gårdagens kondition. Jag kan inte leva på gamla förtjänster längre, åren har hunnit ifatt mig och fasade krackelerar. Huden stramar inte längre, den hänger på alla omöjliga ställen. Magen är buktande och vinvolangen sitter opassande där slanka läckra blusar borde fladdra för vinden.

Jag bor i en kropp som behöver renoveras, helrenoveras. Den kommer aldrig att bli som ny igen och det är jag helt på det klara med. Ärren och livets framfart sätter sina landmärken, men jag vill att den skall bli i så pass skick att den håller många långa år till. Och så vill jag börja tycka att den är fin igen. Som den är nu är den misskött och vissen.

Under detta renoveringstema kommer jag blogga från bänkpress, Zumbapass, Pilates och vad allt det nu kan heta. Det blir hett och svettigt värre att följa Life by Sus…

Ett öga rosa

Oktober månad= bröstcancermånaden….Förut var det en månad som vilken annan, några vänners födelsedagar fanns i almanackan men annars var det en rätt trist månad med regn och rusk. Men för fem år sedan drabbades jag av bröstcancer.

Som bröstcancerpatient så glömmer man aldrig vad som hände och hur det kändes. Dessutom, så här i oktober, översvämmas samhället av artiklar och intervjuer med de som drabbats.  Ja allt kläs i ett rosa skimmer bestående av reklamprodukter i bröstcancerrosa; temuggar, pins, kanelbullar med rosa papper om, tröjor, broscher, skor, rattmuffar, filtar mm, ja varje företag med självaktning verkar känna sig manad eller tvingad att slå ett slag för bröstcancerforskningen, och visst är det väl bra…men…..

På Cancerfonden webbplats kan man redan läsa om förberedelserna inför nästa års kampanjer, ” Bli samarbetspartner 2013! Förstärk ert erbjudande genom association med en fråga som berör många (…)”. Reklam är så finurlig, företagen stärker sitt eget varumärke genom att göra bröstcancerassocierade rosa artiklar och samtidigt kommunicera till sina kunder att de bryr sig och skänker en slant till forskningen …så långt är det ju inte något fel, egentligen. Men baksida av myntet är en enorm ångest under dessa oktobermånader, för oss fd ”cancerpatienter”. Risken för återfall tränger sig på och en tung sorg över det som drabbat en nära på kväver en.

Här en superkort resumé….

Året 2007, strax efter nyår, fick först min mamma besked om att hon fått bröstcancer som dessvärre redan spritt sig till lymfbanorna. Hon genomgick operation och behandlingar. Men livet rann alltför snabbt i väg och vi fick på tok för lite tid för varandra de sista månaderna av hennes liv.  Så upptäckte även jag att jag hade en ömmande knöl i mitt ena bröst. Och från det att jag sökte tills jag fick slutgiltigt besked om provsvar och en operationstid dröjde det hela 3 månader. En hemskt plågsam väntan, jag ville bara få bort bröstet….NU.
Mina operationer och behandlingar gick bra, jag hade kommit i tid. Men skulle jag berätta hur det egentligen var och kändes så skulle det bli en hel bok, tror jag. Mamma fick metastaser, blev personlighetsförändrad och dog efter ett och ett halvt år på sjukhusets hospice-avdelning.

Nu fem år senare, inser jag att det är först nu som jag börjar andas ut och försiktigt vågar glutta på den där röran av känslor som noggrant och omsorgsfullt stuvats undan. Sakta tar jag upp tråd efter tråd, känner och minns. Det suger mentalkraft men det går rätt bra. Så kommer bröstcancermånaden och alla sår rivs upp…igen. Visst finns en tacksamhet för alla pengar som kommer cancerforskningen till nytta, men jag blir samtidigt så grymt påmind om risken för återfall, det är tungt.

Vad vill jag egentligen säga med detta blogginlägg? Jo det jag vill säga är att vården är dålig på att fånga upp oss bröstcancerkvinnor. Vi tillfrågas någon ynka gång om vi vill prata med en kurator i samband med operationen, det är i alla fall min erfarenhet. Ingen tar vara på våra funderingar kring vården, bemötandet eller att just överleva. Vården borde förstå att vi behöver långt mer hjälp än vi signalerar själva. För fast än vi har drabbats så slätar just vården över det vi gått igenom genom att säga att - bröstcancer är så vanligt, jag nästan en folksjukdom, så det är inget konstigt med det. Men min erfarenhet är att vi behöver hjälp att inse vad vi gått igenom och hur livet är….efter diagnosen, behandling och överlevnad. Här borde samarbetet bli bättre mellan bröstcancerföreningarna och vården, den borde bli mer aktiv och framför allt mer uppsökande. För i efterdyningarna till en cancerdiagnos kommer mycket oro, ja en nästan hypokondrisk oro som kostar vården massa pengar och patienterna massa ångest.

 Så mitt bidrag till debatten är att en rejäl pott med pengar som kommer forskningen till godo borde gå till uppföljande verksamhet och till själslig support för de som drabbats, inte bara till att bota…..även om det ju är förutsättningen för att överleva.

Carpe diem   

Att fylla eller inte fylla

I går var det min födelsedag och trots det halva sekel jag levt tycker jag ändå det är lite spännande med just födelsedagar. Liten klädsam barnslighet uppstår kvällen innan och även om jag numera somnar gott och inte vaknar och tjuvlyssnar på ljudet i från porslin och presentpappersprassel i köket, så har jag ett litet gott nyfiket sug i magen - Vad kommer hända idag?

I går blev det, som traditionen bjuder, kaffebricka på sängen med rara kort från gamla släktingar, samt några väl utvalda presenter, mobilpling med sms och FaceBook grattis från yngre släkningar och vänner, underbart doftande rosor, men bäst av allt SÅNG från barn och maken.

Märkligt detta med att bli vuxen och förälder själv, för någonstans inom oss är vi ändå alltid barn. Procenten barn minskar visserligen med varje dekad man lever, men den finns kvar och ger upphov till på både smärta och glädje. Nu, efter att jag har passerat 50, infinner sig allt oftare en större procent tacksamhet över att fortfarande få vara med på tåget. Det är ingalunda någon självklarhet längre och tidsaspekten kring detta faktum vilar ibland rätt tung på mina axlar.

Men idag skall jag motverka gammelsorgskänslan med livsglädje, för det är gott att leva. Så först en runda i Guds vackra natur och sedan på med nya G-starjeansen med häng och hängslen....och så iväg ut i fredagen den 31 augusti....vad kommer denna dag att ha i sitt sköte? Ja bara den som lever får se!!

Detta är Life by Sus!