Som bröstcancerpatient så glömmer man aldrig vad som hände och hur det kändes. Dessutom, så här i oktober, översvämmas samhället av artiklar och intervjuer med de som drabbats. Ja allt kläs i ett rosa skimmer bestående av reklamprodukter i bröstcancerrosa; temuggar, pins, kanelbullar med rosa papper om, tröjor, broscher, skor, rattmuffar, filtar mm, ja varje företag med självaktning verkar känna sig manad eller tvingad att slå ett slag för bröstcancerforskningen, och visst är det väl bra…men…..
På Cancerfonden webbplats kan man redan läsa om förberedelserna inför nästa års kampanjer, ” Bli samarbetspartner 2013! Förstärk ert erbjudande genom association med en fråga som berör många (…)”. Reklam är så finurlig, företagen stärker sitt eget varumärke genom att göra bröstcancerassocierade rosa artiklar och samtidigt kommunicera till sina kunder att de bryr sig och skänker en slant till forskningen …så långt är det ju inte något fel, egentligen. Men baksida av myntet är en enorm ångest under dessa oktobermånader, för oss fd ”cancerpatienter”. Risken för återfall tränger sig på och en tung sorg över det som drabbat en nära på kväver en.
Här en superkort resumé….
Året 2007, strax efter nyår, fick först min mamma besked om att hon fått bröstcancer som dessvärre redan spritt sig till lymfbanorna. Hon genomgick operation och behandlingar. Men livet rann alltför snabbt i väg och vi fick på tok för lite tid för varandra de sista månaderna av hennes liv. Så upptäckte även jag att jag hade en ömmande knöl i mitt ena bröst. Och från det att jag sökte tills jag fick slutgiltigt besked om provsvar och en operationstid dröjde det hela 3 månader. En hemskt plågsam väntan, jag ville bara få bort bröstet….NU.
Mina operationer och behandlingar gick bra, jag hade kommit i tid. Men skulle jag berätta hur det egentligen var och kändes så skulle det bli en hel bok, tror jag. Mamma fick metastaser, blev personlighetsförändrad och dog efter ett och ett halvt år på sjukhusets hospice-avdelning.
Nu fem år senare, inser jag att det är först nu som jag börjar andas ut och försiktigt vågar glutta på den där röran av känslor som noggrant och omsorgsfullt stuvats undan. Sakta tar jag upp tråd efter tråd, känner och minns. Det suger mentalkraft men det går rätt bra. Så kommer bröstcancermånaden och alla sår rivs upp…igen. Visst finns en tacksamhet för alla pengar som kommer cancerforskningen till nytta, men jag blir samtidigt så grymt påmind om risken för återfall, det är tungt.
Vad vill jag egentligen säga med detta blogginlägg? Jo det jag vill säga är att vården är dålig på att fånga upp oss bröstcancerkvinnor. Vi tillfrågas någon ynka gång om vi vill prata med en kurator i samband med operationen, det är i alla fall min erfarenhet. Ingen tar vara på våra funderingar kring vården, bemötandet eller att just överleva. Vården borde förstå att vi behöver långt mer hjälp än vi signalerar själva. För fast än vi har drabbats så slätar just vården över det vi gått igenom genom att säga att - bröstcancer är så vanligt, jag nästan en folksjukdom, så det är inget konstigt med det. Men min erfarenhet är att vi behöver hjälp att inse vad vi gått igenom och hur livet är….efter diagnosen, behandling och överlevnad. Här borde samarbetet bli bättre mellan bröstcancerföreningarna och vården, den borde bli mer aktiv och framför allt mer uppsökande. För i efterdyningarna till en cancerdiagnos kommer mycket oro, ja en nästan hypokondrisk oro som kostar vården massa pengar och patienterna massa ångest.
Så mitt bidrag till debatten är att en rejäl pott med pengar som kommer forskningen till godo borde gå till uppföljande verksamhet och till själslig support för de som drabbats, inte bara till att bota…..även om det ju är förutsättningen för att överleva.
Carpe diem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar